Landkrabban & Sjöscouten

Så är vi då på väg, ut på det stora äventyret – landkrabban och sjöscouten! Att jag som faktiskt inte ens kan segla (fullt ut) skulle vara den drivande i projektet ”Sailing south” under ett år är kanske något otippat. De flesta tror att det här är seglaren och förstekaptenens stora ungdomsdröm. Så är det inte. Jag är övertygad om att Janne hade varit fortsatt nöjd med att hålla sig på svenska vatten eller kanske åtminstone runt Östersjön. Men för varje år vi har seglat tillsammans – vi är inne på det nionde nu – så har jag fyllts med melankoli och en smula ångest när vi har styrt båten hemåt Mälaren igen… ”Snälla, vi vänder ut igen?” har jag sagt med bedjande ögon och fått ett leende till svar. De första åren trodde han nog att jag skämtade, men när han förstod att jag menade allvar fattade han galoppen och konstaterade att vi måste börja utmana oss, undersöka om det faktiskt är långsegla vi vill göra. ”Vi måste prova att nattsegla först” sa han. ”Och segla under tuffare förhållanden, till andra länder!” vilket vi gjorde och jag ville fortfarande fortsätta längre bort, söderut.


Nu är vi på väg! Vi tillåter oss att i långsamt mak ta oss nedför ostkusten. Vi behövde inleda seglatsen med att bara få parkera båten på vår klubbholme och djupandas lite först. Stressen innan vi kom iväg är svår att beskriva och definiera. Ett av mina stora mål med att bo ombord är att kunna sluta knapra magkatarrsmedicin som om det vore godis (vilket jag har gjort en längre tid nu) och blodtrycksmedicin (när jag fick den utskriven sa läkaren att första tabletten skulle tas inne på apoteket – omgående!) och kanske också kunna sluta med nässprayen som jag tar för kronisk luftrörsinfektion. ”Du ska se att du slipper alla mediciner ute på havet!” sa min läkare. Jag hoppas och tror att hon kommer att få rätt.


Vad är det då landkrabban som inte kan segla (helt) längtar så efter, förutom själva resandet? Ja, det är många olika saker. Allra viktigast är att vatten ger påfyllnad av energi. Det upptäckte jag innan jag träffade seglaren. När jag dränerad befann mig i en livskris sökte jag mig hela tiden till vatten och kunde på några timmar rent konkret känna den fysiska förändringen i mitt system. Några timmar ensam på en brygga och jag orkade fortsätta ett tag till. Att vistas på vatten är ännu mera påfyllande! Stora bekymmer ter sig plötsligt inte så stora längre, man går snabbt ner i varv och glömmer både tid och veckodag efter bara några dagar. När annars i livet händer det? Ute till sjöss finns tid att tänka klart varje tanke. Tempot är ett annat och jag behöver inte fortsätta att försöka jonglera med 32 bollar samtidigt. Innan avfärden hade min hjärna på riktigt börjat släcka ner. Till mina elever sa jag ”Om ni undrar över datum eller tider för olika saker, så fråga inte mig för ni kommer att få fel svar” de sista månaderna innan sommarlovet. Jag lånade ut makens bil till en kollega den ena minuten, för att nästa minut titta ut genom fönstret och panika då jag trodde den var stulen. Jag fick en parkeringsbot, blev arg men betalade den direkt, för att timmar senare totalt glömt bort var jag parkerat någonstans, när jag skulle återberätta det. Hur mycket jag än försökte zooma ut bilden av den felparkerade bilen så gick det inte – under flera veckor. Listan kan göras lång, jag lovar.


Sedan är det så klart upplevelserna; att själv kunna styra båten dit man vill och möta nya människor och miljöer. En annan faktor är spänningen, för man kan aldrig säga säkert precis hur det kommer att bli, det finns alltid faktorer som ligger utanför vår påverkan som kan göra seglatsen till något helt annat än man tänkte sig. Skillnaden mellan en jobbig och en ljuvlig upplevelse kan vara hårfin, det kan bero på om solen är framme eller inte. ”Inget är jobbigt så länge solen skiner!” är en av kaptenens favoritsägningar och jag är benägen att hålla med. Ibland kan saker så klart gå åt pipsvängen, oavsett om man är nybörjare eller om man seglat hela sitt liv, på grund av okunskap men också på grund av en kort stunds obetänksamhet eller glömska. Eller på grund av kastvindar i en trång hamn en korpsvart kväll i Kaleningrad dit vi träningsseglat, vilket resulterade i galet högt adrenalinpåslag och att jag ramlade i mellan båten och bryggan vid tilläggningen. Det viktigaste då tycker jag är att alla vi som är härute på diverse farvatten hjälps åt och tar hand om varandra, att vi är schyssta och sträcker ut en hjälpande hand. Jag fick hjälp och blev uppdragen på bryggan igen av de enda männen i hamnen den kvällen och det slutade bra.
Men allra allra mest längtar landkrabban efter vinden, stark och syremättad, rakt i ansiktet! Det är den jag saknar när jag jobbar och när jag är inomhus när jag är ledig, under hela vinterhalvåret. Saknaden är så stark att jag högt kan halvskrika ”JA!” när jag sätter mig på cykeln hem från jobbet även om höststormarna ryter och jag har motvind hela vägen hem.


Nu är vi äntligen på väg! I långsamt mak utan någon tydligare färdplan än att ta oss söderut genom Kielkanalen. Att inte ha någon mer specifik plan än så är en del av planen, då vi förstått att alla som har en ändå inte håller sig till den. Jag hoppas kunna vara ett exempel på att alla drömmar är möjliga att genomföra oavsett var i livet du befinner dig, om du vill av hela ditt hjärta och jobbar mot din dröm.

 

Foto: Världens bästa Hans Fridén

8 reaktioner på ”Landkrabban & Sjöscouten”

  1. Gunilla Johansson

    Så härligt att ni tar det hyfsat lugnt nerför Sveriges ostkust och fyller på energi💕Känner igen vattnets betydelse för välmåendet, men jag har aldrig haft någon båt.😜När jag var i tonåren hade några vänner till familjen båt och jag fick åka mycket med dom. Älskade det! Skepp o hoj på er⛵️💕

    1. Ja, det är så lätt att älska vatten, tänker jag (förutsett att man inte varit med om ngt traumatiskt kopplat till vatten, förstås!). Så fint att du fick uppleva det i din ungdom i allafall, då förstår du känslan! ❤
      Skepp O’hoj & Stor kram! / Anki

  2. Verkligen kul att få läsa om ert stora äventyr och på ett sätt få vara med att dela det, då vi förstår er längtan och spänning, då även vi har liknande mål och drömmar. Fortsatt lycka till med allt, och vi ser fram emot nästa uppdatering. Hälsningar Rosa och Fredrik som snart får kliva ombord igen.

    1. Hallo där, kära klubbvänner! 😊
      Ja, så härligt att gå i väntans tider, både på en ny fin båt/ ett nytt hem och på att få kasta loss såsmåningom! 😍 Kul att ni ”hänger med oss ombord” tills det blir dags för er, så kanske vi rent av syns ute till havs eller i någon fjärran hamn nästa gång…
      Stor kram från oss på Lazy 🐸

  3. Usch för den där stressen, men jag tror som din läkare; medicinerna kommer snart vara ett minne blott.
    Så härligt att få följa er i bloggen (jag har ju fb-paus under sommaren).
    Tack, tusen tack för att du delar med dig av alla tankar. Jag är som du: älskar vatten och vind!!!
    Kramar i massor och var rädda om er❤️❤️❤️

    1. Heeej, Darling you! ❤
      Så klokt med FB-semester! Jag tänker att det blir mindre av den varan för min del när vi kommer till andra länder och det blir dyrare att vara uppkopplad.
      Vatten är livet, det är givet! ❤
      Önskar dig en fantastiskt härlig, skön och avslappnad ledighet! Är så glad över vår vackra bok och över att ha börjat lära känna dig!! ❤ Stor varm grodkram till både dig & Anders! 🥰🐸❤😘

  4. Karin Bergström

    Jag är inte det minsta förvånad över att det var du som var pådrivande till denna seglats! 😄🥰 Du är fenomenal på att få saker att hända, att leva 😊
    Jag kan lätt relatera till din längtan till hav och blåst, kan det vara något som uppvarvade hjärnor behöver? Kram till dig 🥰

    1. Ja, nog är det så att en är gasen och en är bromsen i vår relation och det är nog tur det. 😁
      Jag tror att alla hjärnor och system längtar hav och vind, men alla kanske inte upptäckt det… än!? 😉 Ha det bäst och stor kram! ❤

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *